VAD SKA DIN BILD BERÄTTA?
Kan min självbilds resa hjälpa dig på din väg?
~”Vi tittade på varandras och det glada sorlet la sig oväntat snabbt. Istället för att känna mig vacker minns jag bara hur jag kände mig liten.
När jag såg de här bilderna som var som en direkt avbild av varandras fanns det bara en sak att jämföra, och det var hur vi såg ut.
Och i min värld förlorade jag.”~
Vi bokade det som en “rolig grej” tillsammans.
Ett tag körde en fotostudio hårt med att ordna fotograferingar där man först fick bli sminkad. Och sedan under en komprimerad tid togs man mellan olika färdigställda set ups, blev poserade och resultatet var bilder som skulle få en att se ut som en modell. Det var ett koncept som lockade oss med självsäkerhet, skönhet och en stund i rampljuset. Vi var ett gäng tjejkompisar som tyckte det lät som en festlig grej att göra och det var både spännande och roligt att få bli sminkad av någon annan och komma in i en studiomiljö som kändes ny och häftig.
När vi fotograferats färdigt fick vi våra bilder med en gång och nu skulle ögonblicket komma… Först slogs jag av hur stor skillnad det var att bli fotograferad i studioljus, med studiobakgrund och allt. Och med poser. Aldrig hade jag sett mig själv på det viset och först glimmade ögonen till.
Men så såg jag mina vänners bilder. Med samma poser. Samma bakgrunder. Samma uttryck. Vi tittade på varandras och det glada sorlet la sig oväntat snabbt. Istället för att känna mig vacker minns jag bara hur jag kände mig liten. När jag såg de här bilderna som var som en direkt avbild av varandras fanns det bara en sak att jämföra, och det var hur vi såg ut. Och i min värld förlorade jag.
Jag som alltid varit så kritisk mot mig själv kunde inte se skönheten hos den fina personen däri, utan enbart jämförelsen. Vad de andra kände vet jag faktiskt inte. Jag tror inte ens vi pratade om det. Men ingen av oss har mig veterligen någonsin visat de här bilderna någonstans.
Det här var i begynnelsen av mitt fotointresse och så fort jag kunde började jag själv redigera bilderna i hopp om en bättre känsla. Snart var jag näst intill bortom igenkännelse i jakten på någon jag uppenbarligen inte var (modell som var fotograferingens mål). Men med eller utan redigering så visade jag sen inte de här bilderna någonstans, för jag kände ju i själen att de inte hade något med mig att göra.
För sanningen är att de bilderna aldrig handlade om mig. De var bara en spegel av vad jag trodde att jag borde vara, och vad någon annan uppenbarligen också tyckte skulle göra mig vacker. Och ironiskt nog gav mig den här erfarenheten en sämre självbild än jag hade innan, snarare än tvärtom.
1,5 år senare köpte jag min första egna systemkamera,
föll hopplöst och förälskat i en totalt annorlunda bildstil, och det förändrade både min karriär och mitt liv för alltid. Inte långt därefter påbörjade jag mitt 52-veckorsprojekt där jag varje vecka skapade ett självporträtt, eller snarare att jag använde mig själv som ett verktyg till att berätta något i en bild. Även om jag gick mer och mer mot att inte porträttera just mitt utseende utan istället en berättelse, kan jag i början se att min strävan efter ett visst skönhetsideal klöste sig kvar.
Från “52 weeks”
Men ganska snart började det luckras det upp och bilderna börjar handla om något helt annat. Jag behövde möta mig själv genom kameran, verkligen se mig själv och släppa tanken på att bilder handlar om “perfektion.” Det jag trodde var bra bilder förut – poser, vinklar, ett kroppsideal – var fel fokus. I stället handlade det om att skapa bilder som berättade något sant om mig. Att rikta kameran mot mig själv, att plötsligt inte behöva stämpla bilden av mig utifrån någon annans syn på skönhet eller hur man bör se ut och vara, ändrade spelplanen totalt. Att ta bilder på mig själv gjorde mig plötsligt bekväm, både med kameran och med mig själv. Och jag började se på skönhet på ett helt nytt sätt.
Från “Parallels”
Jag tänker ofta på det nu så här i efterhand hur mycket jag förlorade på att inte se mig själv när jag var yngre. Hur jag gömde mig, eller hur jag försökte forma mig efter ideal som inte ens var mina egna. Jag tyckte inte jag var tillräckligt vacker då. Inte när jag var tonåring. Inte när jag var 20. 25. 30.
När jag växte upp matades jag, som alla andra, med ideal från 80- och 90-talet där kvinnor främst syntes som objekt. Jag skulle vilja skrika så högt att det rungar mellan bergen och tillbaka i tiden hur värdig, underbar och vacker jag var precis som jag var! Att mitt värde inte bestämdes från den tidens medias syn på kvinnor. Jag vill hoppa tillbaka i tiden och ta mig ett djupt samtal med mig själv. Få mig att öppna ögonen för mig själv. Se vad jag inte såg. Nu vägrar jag göra samma misstag igen.
Från förr
Mellan 35 och 40 kom två graviditeter och att bli mamma och hela min självbild sattes på prov på många vis. Både av tvivel, självomvärdering och stolhet, allt ihopblandat till en enda bubblande sfär. Det var lite som att jag behövde fälla min gamla syn på mig själv som om det vore ett för litet och skavt skinn, och lämna plats för ett nytt, starkare. Som fått kraft av tacksamheten för vad jag och min kropp klarat av.
Och som ett brev på posten kom ett enormt driv att vara den bästa förebilden jag kan för mina egna barn. Hur kan jag vara så kritisk mot mig själv utan egentligen anledning och sedan förvänta mig att de ska växa upp med en syn på sig själva fyllda med god självkänsla och kärlek inför vilka de själva är?
Fotograf fantastiska Amanda Falkman
Jag fick kanalisera allt jag lärt mig de senaste 10 åren och se mig själv
från ett annat perspektiv.
Nu ser jag på mina förändrande drag och respekterar dom.
Uppskattar dem.
Att jag fått leva livet som jag gjort för att få dom.
De påminner om och berättar historien om just det livet och skönheten i det.
Jag är trött på att gömma mig. Eller förvanska min bild för att fylla något ideal av mig som inte är sant. Jag vill synas och skapa bilder som betyder något. Jag vill fira att min berättelse är lika unika för mig precis som din är för dig. Och det är det som är det vackra och intressanta. Och de förtjänar båda att hyllas.
Det tog mig min egen fotografiska resa att bli bekväm med mig själv
utanför ideal jag matats med sen barnsben. Nu är det kanske det viktigaste jag vet när jag fotograferar andra. Genom kameran har jag lärt känna alla känslor som uppstår framför den. Och tips och tänk för att jag själv ska förhålla mig till den.
I min bloggpost “KÄNN DIG BEKVÄM & SJÄLVSÄKER – Så förbereder du dig för en fotografering” är en av punkterna att våga vara dig själv. Jag resonerar kring hur lätt det är att fastna i tron att det just är perfektion som räknas i bild, men att alla har olika syn på vad som är perfekt. Och vilken skulle då råka vara den rätta? Det är istället det unika med en person som är det vackra och intressanta. Din personlighet, din energi och din historia och livserfarenheter.
Framför min kamera är det du som räknas just för att du är du. Inte för att ditt hår ligger symmetriskt eller för utmejslade kindben. Jag vill fånga ditt unika uttryck på ett sätt som känns sant för dig. Skönheten i ditt skratt, men även i ditt allvar. Men också med en stor förankring i det du förmedlar med bilden. Vad vill du att bilderna ska säga om dig?
Vill du berätta om din professionalitet, om varför du skapar något, eller något personligt? Vill du visa din passion för jobbet du gör, meningen bakom något du gjort, eller låta betraktaren få stiga in i berättelsen om ditt liv? Om du trodde svaret var “Jag vill visa hur jag ser ut” så vill jag att du funderar en gång till nu. Är det verkligen det du vill visa? Eller kan du lägga fokus på att visa upp vem hela du är och hur fantastisk du är för att du är just du?
Självklart är det viktigt när man skapar en bild hur den ser ut och du i den. Men valen du gör kring kläderna och stylingen, platsen, färgerna, ljuset, rekvisitan, ja allt, är för att matcha känslan du vill fånga och förstärka budskapet du vill dela. Det viktigaste att komma ihåg är att du redan är underbar som du är. Det övriga som läggs in i en bild är bara för att göra din berättelse rättvisa. Jag är en stark förespråkare av att göra bilder så personliga som möjligt. En del av det är att undvika generiska platser. Platsen är en stor del av budskapet och därför föredrar jag att fånga dig i en miljö som är så personlig som möjligt, såsom din arbetsplats, i ditt hem, en utomhusplats som förmedlar det du vill berätta eller en plats du strävar efter att se dig själv på.
Samma tänk har jag kring poser. Jag vet ju hur jag själv kände för dom där bilderna på mig med kakformspressade poser där alla skulle göra likadant “som en modell”… Det hade ingenting med mig att göra. Det fick mig att öppna ögonen och se skillnaden mellan att posera och att vara. När du och jag fotograferar hjälper jag dig att röra dig så att det känns naturligt samtidigt som gör dig rättvisa. Läs mer om hur jag resonerar kring posering och bästa sättet att röra sig i min bloggpost “INTE EN MODELL? PERFEKT! Släpp poserna och lyckas framför kameran” (kommer snart).
~Min resa har lärt mig att bilder inte handlar om att fånga en yta.
De är en chans att berätta vårt autentiska jag. Din historia.
Vad vill du att dina bilder ska säga om dig?
Börja med att fråga dig själv; “Vad vill JAG att de ska förmedla?”.
Och sedan siktar du på det.
Hör av dig om jag kan hjälpa dig på vägen.~
Den här bloggposten ingår i serien
“DIN GUIDE TILL RÄTT BILDER
– en resa mot uttrycksfull, avslappnad fotografering
som berättar DIN berättelse”
för dig som vill känna dig trygg framför kameran och få starka bilder som verkligen speglar dig.
Upptäck fler delar här:”
1 ATT VÄLJA RÄTT FOTOGRAF – Få bilder som speglar dig
2 KÄNN DIG BEKVÄM & SJÄLVSÄKER – Så förbereder du dig för en fotografering
3 VAD SKA DIN BILD BERÄTTA? Kan min självbilds resa hjälpa dig på din väg?
4 DEN RÖDA TRÅDEN – Därför behöver du en stark visuell identitet (kommer snart)
5 INTE EN MODELL? PERFEKT! Släpp poserna och lyckas framför kameran (kommer snart)
~Låt oss prata vidare~
Ofta får jag höra liknande historier.
Och styrka får vi genom att stötta och stärka varandra.
Dela gärna dina erfarenheter och tankar i kommentarerna!
Can you name the colour of your soul, Photography by Amanda Falkman 2014
Don’t forget me – she dances in the shape of shadow and wind, Photography by Amanda Falkman 2014
Apocalypse, Photography by Amanda Falkman 2014
